"-Den här dagen har varit den underbaraste i mitt liv. Jag älskar dig. Tack" Hann jag säga och se hans breda leende innan mina ögon inte kunde hållas öppna längre. På några sekunder hade jag somnat, men den drömlika dagen fortsatte i mina drömmar.

---

"-Vad tycker du om den här?" Jennifer kom ut ur omklädningsrummet iklädd en rosa-och-gul-randig onepiece. Jag granskade den snabbt i några sekunder, och bestämde mig för att vara ärlig.


"-Skitful." Jennifer skrattade, och gick tillbaka för att byta om. Medan jag väntade på henne passade jag på att kolla min twitter på mobilen. Jag hade fortfarande den jag hade fått förra sommaren av mina föräldrar, och som tur var funkade den fortfarande. Inte för att jag förväntade mig att den skulle paja, men ändå. Det hände väl ganska ofta nuförtiden.

Jag svarade på lite mentions, och följde också en del. En tjej hade skrivit:


Bitch.


Jag tryckte på "follow"-knappen, och log för mig själv. Hon skulle antagligen bli rätt förvånad. Efter att ha följt några till och svarat på ett antal mentions hade Jennifer fortfarande inte kommit ut ur provhytten.

"-Jennifer!?"


"-Snart!"


Jag suckade för mig själv och bestämde mig för att hämnas lite på Jennifer för att hon tog så lång tid på sig. Så jag la upp en bild på henne på twitter, där hon posade i stilettstövlar, hotpants och ett oversizelinne med ett äpple på. Visserligen var bilden ganska snygg, men jag visste att Jennifer inte gärna var på bild. Till bilden skrev jag:


"Shopping with @Jen_W , you're sooo hot! xxx"


Några sekunder senare hade jag redan flera mentions, men jag orkade inte kolla på dem. Så jag satte mig istället och förberedde mig på ytterligare en tråkig väntstund. Som tur var hade jag fel, för Jennifer kom precis ut ur provhytten. Hon log mot mig och visade upp en vit onepiece hon hade provat. Jag gjorde tummen upp, och vi gick tillsammans till kassan, där vi betalade våra grejer - jag hade hittat ett par snygga svarta pumps på rea - och sen gick ut ur affären.


Vi styrde våra steg mot Starbucks, där vi satte oss ner med varsin muffin och en milkshake.

Plötsligt sa Jennifer:

"-Du. Jag behöver hjälp."


Jag blev först lite orolig med tanke på hennes panikslagna ansiktsuttryck. Men sen förklarade hon att Alex's syster hade berättat för henne att Alex var sjukt förälskad i henne, och att hon inte visste vad hon skulle göra. Jag log lite för mig själv. Jag var ärligt talat inte förvånad. Snarare tvärtom - jag var förvånad att de inte hade insett hur bra de passade ihop än. Jag hade pratat flera gånger med Eric om det, och han tyckte likadant.

Just det. Eric!

Medan Jennifer babblade på sträckte jag mig efter min väska, som låg under bordet, för att ta fram min mobil. Jag kunde inte hitta den när jag satt så här, så jag tog upp den istället för att kunna se bättre. Jennifer verkade märka att jag inte riktigt lyssnade, och frågade:

"-Vad gör du?"


"-Måste kolla med Eric när han kommer hem." Jag rotade runt lite i väskans alla fack, men kunde inte hitta den. Jag kollade upp på Jennifer. "-Kan du ringa min mobil? Jag kan inte hitta den."


Hon nickade, kanske lite sur över att jag hade varit lite frånvarande förut. Men det verkade gå över snabbt, eftersom hon knappade in mitt nummer och log medan hon höll telefonen mot örat. Jag kollade i väskan. Det verkade inte ha gått några signaler än.

Jennifer rynkade pannan, och kollade över bordet i min väska.

"-Ringer det inte?" Jag skakade på huvudet. "-Och du har inte på ljudlöst?" Jag skakade på huvudet igen.


Jennifer stängde av samtalet, och jag dök ner i väskan igen. Efter fem minuter hade jag letat igenom HELA väskan och fortfarande inte hittat min telefon. Jag fattade inte... Förrän instinkten plötsligt slog mig. Mina ögon såg upp på Jennifer.

"-Den måste ha blivit stulen."


Jag lutade huvudet mot ryggstödet.

"-Fan."



*



Erics perspektiv:

Jag öppnade dörren och klev in i lägenheten.

Gud vad skönt det skulle bli att bara vara hemma nu.

Dagen hade varit rätt ansträngande, även om turnén nu var slut så hade jag ett antal TV-shower och sånt att uppträda på. Så idag hade jag haft ett långt danspass med min tränare. Jag sparkade av mig skorna, och gick in i köket.

"-Milena?"


Inget svar. Hon var tydligen inte hemma än från sin shoppingtur med Jennifer. Om jag kände henne rätt så skulle hon väl inte stanna alltför länge till. Hon gillade visst att shoppa, men långa vägar ifrån så mycket som Jennifer.

Medan jag funderade plingade min mobil till i min ficka. Jag tog upp den, och såg att avsändaren var Milena. Jag log för mig själv, och tänkte att hon säkert hade skrivit att hon skulle komma hem snart eller något sånt.

Jag tryckte upp sms:t.



När jag såg vad som var skrivet brast mitt hjärta.

---

LoveYa!/Wanja♥