"-Milena?"
Inget svar. Hon var tydligen inte hemma än från sin shoppingtur med Jennifer. Om jag kände henne rätt så skulle hon väl inte stanna alltför länge till. Hon gillade visst att shoppa, men långa vägar ifrån så mycket som Jennifer.
Medan jag funderade plingade min mobil till i min ficka. Jag tog upp den, och såg att avsändaren var Milena. Jag log för mig själv, och tänkte att hon säkert hade skrivit att hon skulle komma hem snart eller något sånt.
Jag tryckte upp sms:t.
När jag såg vad som var skrivet brast mitt hjärta.
- Förlåt, men jag klarar inte det här längre. Det här med hoten från fansen och allt ... Eric, det är slut. Jag flyttar. Du får leta upp någon som klarar alla kraven i att ha ett förhållande med dig. - Jag läste sms:et om och om igen, utan att kunna få in det i min hjärna.
Jag förstod inte. Jag ville inte förstå. Det hade ju varit vår årsdag igår, allt hade ju varit perfekt? Jag såg på min hand där två ringar prydde mitt ringfinger. Förlovninsringen och den andra ringen, för allt vi gått igenom. Hur kunde hon ... bara sådär? Utan att jag hann tänka efter droppade några tårar långsamt ner på mina händer.
Varför, varför, varför?
Sorgen och all oklarhet tog fullkomligt över i mig. För fan. Dumpa mig i ett sms? Dagen efter vår årsdag? Snälla, fina Milena. Jag kunde inte placera hur hon skulle kunnat göra något sådant. Jag ställde mig upp med en sådan fart att spegeln på väggen rasade i golvet med en ljudlig krash. Spegelglaset gick i tusen bitar på hallmattan men jag brydde mig inte om att plocka upp bitarna. Stegen gick runt i lägenheten, utan att kunna stanna innan jag tillslut satte mig på den bäddade sängen och lät ansiktet falla i händerna. Jag kände mig så krossade innombords när jag tog upp mobilen och läste meddelandet om och om igen. Hon kunde ha ringt? Pratat med mig face-to-face? Allt annat hade varit bättre än att jag ensam i lägenheten öppnade ett sms från Milena att hon skulle lämna mig. Nu. Jag ställde mig upp och började dra ut hennes kläder ur garderoben. Allt gick så snabbt i mitt huvud så jag knappt hängde med. Tårar rann ner för mina kinder och hjärtat hade i princip stannat. T-shirts och klänningar låg på golvet vid mina fötter. Hennes saker. Skulle hon bara flytta från mig och lådsas som om allt varit som förrut? Så många gånger hon sagt att hon älskat mig mer än allt annat, var det bara ord utan mening? Var det så lite jag betydde för henne att hon skulle lämna mig på grund av mitt yrke. Hon var ju också en del av det?! Ilskan tog över och fick mitt hjärta att slå hårt. Jag älskade henne för mycket för att det här skulle få hända. Jag sprang ut i badrummet och tänkte precis släppa hennes dyra parfym i kakelgolvet men ångrade mig snabbt. Istället tog jag tag i dörröppningen för att behålla kontrollen över mig själv. Men det restulterade bara i fler tårar.
Precis som spegeln i hallen kunde allt på en sekund gå i tusen bitar.
Milenas perspektiv:
Solen sken när jag klev ur språrvagnen vid Ica. Hur hade min mobil kunnat bli stulen? Jag förstod inte. Tänk om någon skulle få tag på alla mina sms, kontakter och privata bilder. Det skulle inte bli roligt för mig. Jag kunde precis se framför mig hur bilderna på mig och Eric skulle vara på aftonbladets framsida. Inte bra. Tanken slog mig om och om igen. Jennifer sa åt mig att försöka spärra mobilen så snabbt som möjligt när jag kom hem.
Trots den stulna mobilen kunde jag inte låta bli att vara glad. Gårdagen hade varit perfekt. Allt var så perfekt det kunde bli egentligen. Jag visste inte vad jag skulle önska mig mer än det jag hade. Att Emelie skulle komma tillbaka, inflikade min hjärna men jag kastade snabbt bort de sorgsna tankarna och promenerade mot lägenheten med shoppingkassarna. Jennifer hade nog haft säkert fem gånger så många kassar som jag. Jag log för mig själv och kisade upp mot solen. Jag längtade efter Eric, som antagligen redan var hemma. Jag hoppades att han inte hade blivit för orolig att jag inte hört av mig, men det skulle inte vara typiskt honom ... Jag funderade snabbt på om han kanske hade försökt ringa min mobil. Då hade han antagligen insett att den var stulen.
När jag kom till lägenhetsdörren var den upplåst. Eric var alltså hemma. Jag klev in genom dörren, men allt var tyst inne i lägenheten. Ingen kom och mötte mig.
"-Hallå? Jag är hemma!" Ropade jag glatt och började snöra av mina converse. Det första jag la märket till var att spegeln var krossad på hallmattan och spegelglassplitter var utspritt över govlet. Jag blev rädd. Hade det varit inbrott? Försiktigt gick jag in i lägenheten, klev försiktigt över splittret och gick in i sovrummet. Eric stod lutad mot väggen med röda ögon. Han hade gråtit. Jag såg oförstående på honom och gick mot honom, men han backade undan. På golvet låg mina kläder utspridda.
"-Så ska du hämta dina saker nu eller?" Sa han med en tyst men hård röst. Mitt hjärta stannade till. Jag förstod inte. Vad menade han?
"-Eric, vad menar du?" Fick jag ur mig. Jag hörde att min röst var lika hård som hans.
"-Jag fattar! Gå bara innan du gör det så mycket svårare för mig" Han gick ut ur rummet och jag följde efter.
"-Kan du snälla förklara vad som hänt?" Min röst var fylld av irritation. Jag förstod inte ett ord av vad han sagt. Skulle jag gå? Varför?
"-Ska JAG förklara vad som hänt?" Skrockade han och stannade upp, men jag hörde i hans röst hur han hellst bara skulle vilja gråta.
"-Ja. Jag fattar ärligt talat inte vad du håller på med?" Min röst var lungn, men så oförstående.
"-Så nu är allt mitt fel? Gör så som du vill göra bara. Gå!! Det är ju slut" Hans röst var arg när han föste mig mot hallen. Tårar rann långsamt ner för hans kinder.
"-Varför skulle jag vilja gå? Vad menar du?" Undrade jag och mötte hans rödgråtna blick. Han svarade inte utan lämnade mig i hallen och gick in i sovrummet igen. Jag sprang efter.
"-För i he... Eric, svara!" Skrek jag nästan men han ignorerade mig och såg ut genom fönstret. "-Nähä" La jag till och räffsade ihop kläderna i resväskan som fortfarande låg på golvet. Han sa ingenting när jag stängde väskan, sprang ut i hallen och gick ut ur lägenheten. Salta tårar rann ner för mina kinder. Ville han att jag skulle lämna honom? Jag förstod ingenting. Med väskan bakom mig kom jag ut ur huset. Allt hade för en stund sedan varit så bra, och nu. Var det slut nu? Han hade sagt det, men inget av orden han sagt stämde in på det som hänt de senaste dagarna. Allt hade varit bra. Vad menade han då? Hade han träffat någon ...? Tusen tankar virvlade i mitt huvud när jag gick mot mitt gamla hus, som inte längre var mitt 'hemma'. Det var hos Eric jag skulle vara. Tårar rann när jag tänkte på vad han sagt. Han hade sagt åt mig att gå. Han ville att jag skulle gå.
Missförstånd , ojojoj. Asdåligt kapitel känner jag ... men jaja, man har inte alltid bra dagar ... Puss /Nina (foto: ninakaufmann.se)
