Timeless♥ - Kapitel 35
"-Så nu är allt mitt fel? Gör så som du vill göra bara. Gå!! Det är ju slut" Hans röst var arg när han föste mig mot hallen. Tårar rann långsamt ner för hans kinder.
"-Varför skulle jag vilja gå? Vad menar du?" Undrade jag och mötte hans rödgråtna blick. Han svarade inte utan lämnade mig i hallen och gick in i sovrummet igen. Jag sprang efter.
"-För i he... Eric, svara!" Skrek jag nästan men han ignorerade mig och såg ut genom fönstret. "-Nähä" La jag till och räffsade ihop kläderna i resväskan som fortfarande låg på golvet. Han sa ingenting när jag stängde väskan, sprang ut i hallen och gick ut ur lägenheten. Salta tårar rann ner för mina kinder. Ville han att jag skulle lämna honom? Jag förstod ingenting. Med väskan bakom mig kom jag ut ur huset. Allt hade för en stund sedan varit så bra, och nu. Var det slut nu? Han hade sagt det, men inget av orden han sagt stämde in på det som hänt de senaste dagarna. Allt hade varit bra. Vad menade han då? Hade han träffat någon ...? Tusen tankar virvlade i mitt huvud när jag gick mot mitt gamla hus, som inte längre var mitt 'hemma'. Det var hos Eric jag skulle vara. Tårar rann när jag tänkte på vad han sagt. Han hade sagt åt mig att gå. Han ville att jag skulle gå.
Erics perspektiv:
Dörren gick igen med en smäll och hon var borta. Jag var helt förtvivlad. Helt borta, som om jag inte riktigt förstod vad som hände. Jag lät ansiktet falla i mina handflator och satte mig tungt i soffan. Det högg till i hjärtat när jag skrikit åt henne att gå. Varför hade jag gjort så? Visserligen var det ju hon som lämnade mig, men jag kanske skulle varit mindre hård? Tårar rann för mina kinder. Det var inte ofta jag grät, men nu fanns det inget annat att göra.
Hon hade verkat så ovetande. Hon sa att hon inte förstod vad jag menat ... Men det var ju hon som skickade sms:et. Jag tog fram min mobil och kollade på sms:et igen: Förlåt, men jag klarar inte det här längre. Det här med hoten från fansen och allt ... Eric, det är slut. Jag flyttar. Du får leta upp någon som klarar alla kraven i att ha ett förhållande med dig. På sättet det stod på lät det också som det var hon. Vem skulle föressten annars skickat något från hennes mobil? Jag slängde mobilen i soffan och gick mot panoramafönstret. Ute skymdes den strålande solen som sken alldelles nyss av mörka moln. Jag suckade. Vad fanns det jag kunde göra?
Milenas perspektiv:
Dörren var låst till huset. Alltså ingen hemma, vilket var bra. Jag ville tänka ifred. Under mattan hittade jag nyckeln som jag vred i låset innan jag gick in. Jag sparkade av mig skorna, lämnade väskan i hallen och sprang upp på mitt rum med tårar rinnande ner för kinderna.
Jag förstod ingenting. Absolut ingenting. Vad hade han menat? Vart ville han komma? Var det ett sätt att säga att han inte ville vara med mig mera? Han sa att det var mitt fel? Alla tankar slog mig som hårda slag i magen och fick mig bara att gråta mera. Jag satte mig på min gamla säng och stirrade ut genom fönstret där himlen var oklar och molning. Precis som jag just nu.
Jag kom plötsligt på min mobil som behövde spärras, men beslöt mig för att vänta med det tills någon kunde hjälpa mig. Jag hade tänk att Eric skulle fått hjälpa med mig med det, men när jag tänkte på honom gjorde det bara ont i mig nu. Allt i livet påminnde om honom. När jag slöt ögonen var allt jag såg honom. Han var ju mitt allt, så varför hände detta?
Erics perspektiv:
Jag tvekade ett tag innan jag tryckte på 'Milena' i min kontaktlista. Jag behövde prata med henne, för ju mer jag tänkte ju oklarare blev det för mig om vad hon menat med sms:et. Jag tog ett djupt andetag innan jag pressade telefonen mot örat och väntade på att signalerna skulle gå fram.
"-Hej?" Hörde jag en obekant tjejröst. I femtonårsåldern eller äldre. Jag förstod inte.
"-Hallå? Vem är det?" Fick jag ur mig. Någon skrattade på andra sidan luren.
"-Nämen hej Eric! Hur är det med dig?" En bitchig röst fortsatte och jag hörde flera personer skratta i bakgrunden.
"-Vem fan är det?" Min röst var hård och bestämd. Det var absolut inte Milena som pratade.
"-Britney Spears ... googla mig"
"-Men för i hel.., varför har du Milenas telefon?" Jag kände hur ilskan spreds i mig. Det var inte Milena som skickat sms:et till mig. Nu förstod jag allt. Varför hon inte förstådt något ... Jag kände mig så dum att jag skrikit till henne, hon visste ju inget om det.
"-Haha, lite roligt får man väl ha ...?" Skrockade tjejrösten. Jag ville bara slå till personen som pratade med mig just nu.
"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.
Förlåt att det blev så kort & dåligt men ... Pusss /Nina ♥
Kommentarer
Postat av: Marre!
Skönt att han förstod så fort!
Ni är otroliga! Glöm aldrig det!!!
Postat av: Noomi
SKÖÖÖÖNT! :D nu kan jag andas igen... :D
Postat av: a.l.v.a.n
Jätte bra!
Postat av: Dokuro-Chan x_x
Det är inte dåligt :O Det är braaaaaaaaaaaaa
Postat av: yara
Mer vill veta vad som kommer att hända snälla. :) <3
Postat av: yara
Mer vill veta vad som kommer att hända snälla. :) <3
Postat av: Anonym
jätte braa!<3
Postat av: Kickan
DÅLIGT?!!!! Skojar NI?! :o Det är sååå underbart att läsa er novell <3 !!! Det blev SUPERBRA <3<3<3<3<3<3<3<3<3
Postat av: Maria
Dålig ??? Ni skämtar ni e super grymma assa älskar er vill veta mer snälla skriv <333
Postat av: Josefin
Omg hoppas att allt ordnar sig! :(( SÅ SJUKT BRAA! <3<3<3 Inte alls dåligt. Vad jag vet har ni aldrig skrivit något dåligt kapitel? :O <3
Postat av: Miss Darkness
Verkligen inte dåligt!!!!
Det e jättebra!!! :D
Bra att han fattade så fort iaf!
Sjukt spännade att se vad som händer!!!! Och nu ska jag läsa nästa.... Hihi...
Ni e bäst!
<3 <3 <3
Trackback
