"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.

---

Milenas perspektiv:

Ögonen kollade ner på mig från taket. När pappa och mamma hade gjort om mitt rum till gästrum hade de ställt ner alla mina gamla saker i källaren och tapetserat om. Men affischen i taket hade de tydligen glömt.

Jag var glad för det, fast på ett sätt ändå inte. Jag skulle ha kunnat tänka mycket bättre om inte de där underbara bruna ögonen hade tittat på mig hela tiden så där. Min blick vandrade över revan jag hade orsakat en gång tidigare, när jag hade trott att Eric hade varit otrogen mot mig. Jag hade blivit galen och rivit affischen mitt itu. Så jävla patetiskt. Liksom, ett par tjejer hade kommit fram till mig och sagt att Eric uttnyttjade mig, att han hade träffat de samtidigt som han träffade mig.

Om jag hade trott på allt sådant som sades efter det skulle affischen antagligen vara i tusentals bitar nu. Men jag hade ju trots allt en gång förstått att det bara var snack, sätt att klanka ner på mig för att jag var Erics flickvän.

Flickvän.


Jag antog att det var ett ord som tilhörde det förflutna.

Jag suckade, och sträckte mig efter min jacka för att ta fram mobilen. Som naturligtvis inte var där. Jag ställde mig upp. Jag öppnade dörren, och gick över till pappas arbetsrum, där jag satte mig i hans kontorsstol och satte på datorn.

Medans den satte på sig tittade jag ut genom fönstret. Det regnade. 'Perfekt väder för en lika perfekt dag', tänkte jag.

Så fort datorn hade satts på klickade jag upp twitter. Jag väntade mig nästan att få se något som handlade om att vi hade gjort slut eller nåt. Men sen kom jag på att det bara var en kvart sen eller nåt som jag hade sprungit från hans - det ar väl antagligen det nu, igen - lägenhet. Jag bet mig i läppen, och innan jag hann tänka hade jag skickat iväg tweeten.


'Are you supposed to feel good? Even if your heart's been broken?'


Jag ångrade mig genast när den kom upp på min timeline. Men ändå lät jag bli att ta bort tweeten. Jag brydde mig ärligt talat inte om Eric såg den...




Fast jo. Jag brydde mig så himla mycket.



*



En minut senare hade jag så många mentions att jag inte ens han kolla på dem, eftersom det kom nya hela tiden. Jag kollade på vissa. Många undrade vad som hade hänt. Jag svarade inte på någonting - om de nu var så dumma att de inte fatta fick de för fan skylla sig själva.

Plötsligt fångade något min blick.

#EricAndMilena


What? Jag kollade på det som stod som överrubrik. 'Wordwide trends". Jag kunde bara gapa. Twitter måste skämta med mig. Sen såg jag ytterligare något, strax under:

#ErlenaBrokeUp


Och skakade på huvudet. Hur hade min lilla tweet lyckats leda till något så här stort? Liksom, jag hade typ 13'000 följare? Det var inte särskilt mycket. Jag klickade upp den senare trenden, och skummade igenom tweetsen som tusentals människor hade twittrat.

'@ericsaademusic Is it true?:o #Erlenabrokeup'


Erlena. Vad var det för något himla namn!? Fans hade länge försökt komma på ett sånt där "par"-namn till mig och Eric, men aldrig riktigt lyckats. Och jag kunde väl inte precis säga att det hade lyckats bättre den här gången.


Det överraskade mig att alla hade nämnt Eric i sina tweets. Det var ju jag som hade twittrat? Bara för det var jag tvungen att klicka mig in på Erics account.

'A fighter keeps fighting'


Hade han inte gråtit när han hade bett mig att dra? Han verkade ju inte precis särskilt ledsen nu iallafall. Jag höjde på ögonbrynen. Han hade tydligen kommit över mig snabbt. Jag skrattade glädjelöst, och tryckte på 'Unfollow'-knappen.

Han hade ju bett mig att dra. Han hade verkligen sagt det, och jag hade hört det med egna öron. Den här gången hade det inte varit några tjejer på stan som hade lurat i mig att han inte ville ha mig längre. Det hade varit han själv. Jag hörde det återigen i mitt huvud. "-Gå!! Det är ju slut."

Visst. han skulle få det som han ville. Jag skulle lämna honom ifred.

Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Jag hörde klockans rytmiska tickande, och insåg plötsligt att jag bara döljde allt för mig själv. Jag försökte vara likgiltig, låtsas som om jag inte brydde mig alls. Men egentligen... så hade mitt hjärta brustit i samma stund som han hade yttrat orden som fått mig att ta mina grejer och försvinna.

Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet, och släppte fram tårarna som hade velat komma ut så länge.




Allt var inte Timeless.

---

....


KOMMENTERA!!!:o /Wanja♥