Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Jag hörde klockans rytmiska tickande, och insåg plötsligt att jag bara döljde allt för mig själv. Jag försökte vara likgiltig, låtsas som om jag inte brydde mig alls. Men egentligen... så hade mitt hjärta brustit i samma stund som han hade yttrat orden som fått mig att ta mina grejer och försvinna.

Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet, och släppte fram tårarna som hade velat komma ut så länge.




Allt var inte Timeless.

---

Erics perspektiv:

Jag hatade mig själv. Varför hade jag skrikit åt henne? Hon hade ju inte gjort någonting?
Hon måste ha blivit helt förvirrad. För att inte tala om sårad. Varför hade jag inte bara väntat lite och låtit henne förklara? Fast hon hade ju i och för sig inget att förklara. Hon visste ju ingenting.

Varför?

Vanligtvis älskade jag mina fans. Även om de kunde vara lite konstiga. Men den här gången hade det gått överstyr. Jag visste inte vem hon var, men jag visste att jag hatade henne för det hon hade gjort. Jag kunde fortfarande höra hennes röst:

"-Haha, lite roligt får man väl ha...?


Roligt? Inte ett dugg. Bara jävligt onödigt. Jag drog med ärmen över ansiktet för att få bort eventuella kvarvarande tårar. Jag hade ju inget att gråta för. Det var ju jag som hade gjort fel. Nu behövde jag bara ta mig till Milena, säga förlåt, och sen skulle allting vara bra. Om det nu var så enkelt.



*



Snabbt som attan snörade jag på mig mina skor och drog på mig jackan. Hur länge sen var det hon hade stuckit? Jag kollade på klockan.

En timme.

Jag hoppades verkligen inte att det var försent. Jag skulle inte kunna leva med mig själv isåfall. Plötsligt plingade det till i min ficka. Det var ett Twitter-meddelande:

'You now have 30 000 followers'

Som om jag skulle bry mig. Men notisen fick mig att komma att tänka på en sak. Milena kanske hade twittrat något? Mitt hjärta slog oregelbundet medan jag klickade mig fram till hennes account. Jag hade rätt. Det var fyrtiofem minuter sen.

'Are you supposed to feel good? Even if your heart's been broken?'


Det kändes som om en kniv stacks genom mitt hjärta när jag läste det. Hon var ledsen. Väldigt ledsen. Plötsligt kom det upp en ny tweet, och mitt hjärta hoppade till. Jag klickade snabbt upp den.

'Not everything can be timeless'


Jag bet mig i läppen. Hon hade helt rätt. Det fanns saker som inte existerade för evigt. Men det som jag och Mil hade hörde till en annan kategori.

Jag rätade på ryggen, och la ner mobilen i fickan innan jag sparkade upp dörren.



Jag skulle fixa det här.



*



Milenas perspektiv:

Jag låg på sängen i mitt gamla rum. Tårarna strömmade nerför mina kinder, och då och då lät jag ljudliga snyftningar slinka ur min mun.

Varför?


Jag förstod bara inte. Han ville plötsligt inte ha mig längre. Jag kunde bara inte tro att hans känslor för mig bara hade försvunnit så där. Det måste finnas någon anledning. Jag funderade på om jag hade kunnat ha gjort någonting fel, men kunde inte komma på någonting.

Vad var det då?


Ännu en snyftning steg ur min strupe. Jag kände mig så sårbar, när jag låg här, på sängen i ett rum som inte längre tillhörde mig, i ett hus som inte längre kunde kallas mitt hem, och utan någonting. Hela mitt liv hade slagits i spillror. Och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag någonting. Jag satte mig tvärt upp. Hade mamma och pappa kommit hem? Jag gläntade försiktigt på dörren och ropade, med sprucken röst:

"-Mamma? Pappa?"


Inget svar. Nej, ljudet hade inte kommit därifrån. Det hade kommit utifrån. Jag kollade ängsligt mot fönstret. Kände att jag kanske borde gå och stänga det. Så jag vände mig om, och skulle precis gå över rummet för att stänga det. När det plötsligt gick upp på vid gavel, och en hand dök upp.



Jag skrek.

---

LoveYa/Wanja♥

Ni får btw jättegärna följa våra privata accounts på twitter!: @wanjakaufmann och @nina_kaufmann
Om ni själva har twitter och vill att vi ska följa er är det bara att skriva i kommentarerna!:)