Ännu en snyftning steg ur min strupe. Jag kände mig så sårbar, när jag låg här, på sängen i ett rum som inte längre tillhörde mig, i ett hus som inte längre kunde kallas mitt hem, och utan någonting. Hela mitt liv hade slagits i spillror. Och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag någonting. Jag satte mig tvärt upp. Hade mamma och pappa kommit hem? Jag gläntade försiktigt på dörren och ropade, med sprucken röst:

"-Mamma? Pappa?"


Inget svar. Nej, ljudt hade inte kommit därifrån. Det hade kommit utifrån. Jag kollade ängsligt mot fönstret. Kände att jag kanske borde gå och stänga det. Så jag vände mig om, och skulle precis gå över rummet för att stänga det. När det plötsligt gick upp på vid gavel, och en hand dök upp.



Jag skrek.

---

Jag hann inte tänka innan den svarta gestalten var över mig. Jag försökte skrika, men kunde inte få fram något ljud. Jag försökte slå och sparka runt mig för att få bort personen som hade hoppat på mig, men lyckades inte särskilt bra. Personen lyfte upp mig och låste mina armar och ben, så att jag inte kunde röra mig. Jag öppnade munnen för att skrika, men ett finger lades över min mun.

"-Shh..."


Personen satte sig ner på sängen, med mig i famnen. Jag försökte se ansiktet, men det skymdes av den mörka luvan. Men jag behövde inte undra särskilt länge. Gestalten skakade lätt på huvudet så att huvan gled av, och jag kunde äntligen se vem det var.

"-Eric??"


Chocken gick som en stöt igenom mig, och i några sekunder var jag som förlamad. Men när jag väl fick fattningen igen kom något jag inte hade väntat mig.

Ilska.


Jag slet mig loss ur hans famn, och sprang ut genom dörren. Men jag hann se hans förtvivlade ansikte.

"-Mil! Vänta! Jag kan förklara..."


Jag sprang ner för trappan, och slängde mig i soffan i vardagsrummet. Förklara vad? Hade han inte redan förklarat att inte ville ha mig längre? Vad ville han? Förödmjuka mig mer? Det tänkte jag inte låta ske. Jag begravde ansiktet i kuddarna och höll för öronen.



Plötsligt kände jag hur en hand rörde vid min korsrygg. Jag visste inte om jag skulle springa iväg och låsa in mig på toan eller nåt, eller om jag skulle ligga kvar och helt enkelt ignorera honom. Jag valde det senare alternativet. Jag hörde hur han började prata...

"-Förlåt."


Ett ryckigt, slitande ljud. Grät han? Vad var det här? Han borde inte gråta. Jag låg kvar för att se om han skulle säga något mer.

"-Jag förstår om du inte vill förlåta mig för det jag har gjort, men låt mig i allafall förklara."


Vad fanns att förklara.

"-Jag älskar dig."


Jag ryckte till när jag hörde orden. Sen intalade jag mig att han inte talade sanning. Det skulle inte vara logiskt att han älskade mig, efter vad jag förstod av det han hade sagt till mig. Men varför hade han då kommit hit?

"-Jag älskar dig, Milena."


Än en gång ryckte jag till. Jag höll andan och väntade på en fortsättning. Men det kom ingen. När det hade varit tyst i kanske fem minuter vände jag mig slutligen om. Han verkade inte märka det, för han satt kvar med ansiktet i händerna. Jag tvekade snabbt, men viskade sen:

"-Varför?" Min röst var hes. "-Varför ska jag tro dig?"


Han rätade på ryggen, och kollade förvånat på mig. Han hade tydligen gett upp hoppet om att jag skulle prata med honom. Jag såg hans rödgråtna ögon, och kände ett hugg av smärta och dålig samvete i hjärtat.

'Nej', intalade jag mig själv. 'Det är inte du som har gjort fel.'


Han bara kollade på mig. Till slut öppnade han munnen.

"-Om du inte tror mig vet jag inte vad jag ska göra." Han svalde, och höjde handen. "-Du är mitt liv. Jag behöver dig." Han lade försiktigt handen på mig kind. "-Du måste tro mig."


Jag var förvirrad. Hans ögon var våta av tårar. Jag ville så gärna tro på honom, men kunde inte få orden som jag hade hört tidigare ur mitt minne.

"-Gå!! Det är ju slut."


Jag skakade på huvudet. Vad var sanning? Och vad var bara en stor falsk lögn? Jag kunde inte tänka. Jag ställde mig upp, och kollade ner på honom.

"-Kom tillbaka när du kan ge mig en anledning."


Innan han hann ge mig något svar hade jag sprungit uppför trappan.

---

Kommentera på nu! Vill bara säga förlåt om novellen inte är vad den en gång har varit, men alla har sina bättre och sämre stunder. Jag lovar att vi gör så gott vi kan! Och era kommentarer gör oss så himla glada! Älskar er!/Wanja♥