Med så tysta steg som möjligt gick jag upp för trappan, i hopp om att hon inte skulle låsa in sig någonstans innan jag hann berätta.

Jag gläntade försiktigt på dörren till hennes rum. Eller ja - hennes gamla rum. Det var tydligen ett gästrum nu för tiden. Jag stannade så fort jag hörde höga, förtvivlade snyftningar. Det högg till i hjärtat.

Det var på grund av mig hon grät.



Jag kunde inte låta det vara så här. Hon fick tro mig eller inte, jag stod inte ut längre. Jag slängde upp dörren och sprang fram till hennes säng. Hon kollade upp, och började sätta sig upp, men jag stoppade henne.

"-Vänta", viskade jag med sprucken röst.


Hon stirrade på mig med rödgråtna ögon. Än en gång kändes det som om en kniv stacks i mitt hjärta. Jag ville bara breda ut armarna, ta henne i min famn, och hålla om henne. Men hur gärna jag än ville, så kunde jag inte förmå mig till att göra det. När jag inte sa något mer på en stund gjorde hon en ansats att resa sig upp, så jag la handen på hennes arm, tog ett djupt andetag... och sen forsade orden ur min mun innan jag kunde hejda dem.


"-Jag är så himla ledsen Milena, jag ångrar allt jag har sagt och jag vet att jag har sårat dig, jag är så himla ledsen och arg på mig själv, men jag trodde verkligen att du inte ville ha mig längre när jag läste det där sms:t. Och sen när du kom hem var jag så sårad att jag inte visste vad jag gjorde, förlåt för att jag skrek åt dig, det var så himla onödigt, men jag..." jag märkte att jag inte kom någon vart, så jag började om. "-Sen, ungefär en halvtimme senare, stod jag inte ut längre. Jag ringde upp dig för att säga förlåt. Att jag ångrade mig. Att jag ville att du skulle komma tillbaka." Jag gjorde en paus, och kollade snabbt på henne. Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck.

"-Så jag slog numret. Och en tjej svarade. Jag fattade ingenting. Men när jag hörde hur hennes kompisar skrattade i bakgrunden föll bitarna på plats. Jag var förbannad när jag lade på. Vad hade jag gjort? Jag var helt förtvivlad, och visste inte vad jag skulle göra. Men sen såg jag att du hade twittrat, och insåg att du måste vara någonstans där det fanns en dator."


Jag lade märke till att hon ryckte till.

"-Och jag känner dig. Så jag visste att du skulle dra hem..." Jag tvekade på ordet "hem", för jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Jag la till: "-...till dina föräldrar." Hon reagerade inte.



Milenas perspektiv:

Jag hörde inte längre vad han sa. Jag stirrade bara rakt framför mig.

Mobilen.


Ilskan, besvikelsen jag hade känt för bara ett par sekunder sen var plötsligt som bortblåst. Jag kollade upp på Eric, vars ögon var slutna. Hans kinder var våta av tårar, och det högg till i mitt hjärta. Jag lutade mig fram och slog armarna om honom. Han kollade upp och stirrade på mig, som om han inte kunde tro mig. Jag begravde snyftande mitt ansikte mot hans bröst.

"-Förlåt. Förlåt."


Han smekte mig mjukt över håret.

"-För vad?"


Jag snyftade.

"-För att jag inte trodde på dig. Jag är så ledsen."


"-Det är jag som ska säga förlåt." Han kramade om mig, hårt. Så satt vi en stund, och bara höll om varandra.


Plötsligt sa Eric:

"-Jag är bara så glad att jag har dig tillbaka igen..."


Jag kollade upp, och tittade rakt in i hans glittrande ögon, som fortfarande var fuktiga. Men den här gången av glädjetårar. Jag släppte inte hans blick för en sekund.


"-Du trodde väl inte på allvar att jag skulle kunna leva utan dig?"


Hans leende som följde lyste som om himlens alla stjärnor hade lämnat himlen för att komma ner på jorden. Sen lyfte han försiktigt upp min haka. Det sista jag hörde innan hans läppar mötte mina var:


"-Jag älskar dig, Milena Seger. Tro aldrig något annat."

---

Kände att det blev lite snabbt och ihoprafsat här på slutet, men snälla, ge mig många kommentarer nu!!! SÅ JAG BLIR RIKTIGT PEPPAD!!:D Bara så ni vet, utan er är vi ingenting!! LoveYa!/Wanja♥